Hoppa till innehåll

Att få barn i Finland

2 december, 2010

Den 27:e november föddes vår dotter. Liten, vacker, söt, underbar och genomgo. Allt hade fungerat bra, förutom att jag inte fick stanna första natten när Nina hade värkar, och att förlossningen sedan tog 23 timmar. Men under själva förlossningen var alla mycket professionella och trevliga. Jag reagerade dock på att man lindade barnet på gammaldags vis, men det kunde man väl leva med.

Det jobbiga började efteråt. Då fick jag i och för sig stanna på rummet dygnet runt, eftersom det inte var så många som låg inne just då; man kunde därför göra om ett dubbelrum till ett familjerum.

Men personalen var inte särskilt intresserad av oss, att hjälpa till, visa, fråga, etc. Vi fick klara oss ganska mycket själva. Dag två kom någon in och visade hur man byter blöja. Så dags då. Just det var väl inget större problem, men visade lite på inställningen. Ingen visade Nina hur man skulle amma, ingen som gav tips på hur man kunde hålla, sitta, ligga, osv.

Dag tre, på morgonen,  kom de och sade att nu var det dags för vägning. Jag följde med när de vägde barnet. Det visade sig att hon gått ned 9,6 %, vilket var väldigt nära gränsen 10 %, då man anser att barnet behöver akut hjälp. De sade därför åt oss att mata barnet på en gång, så skulle vi väga igen efteråt. 20 minuter skulle det ta, det var lagom tid för att hinna att äta från båda brösten, ansåg man. Om hon åt för lite under den tiden så var vi tvungna att ge mjölkersättning, tyckte  barnmorskan. Eftersom både Nina och jag är övertygade om att flaskmatning medför risk för att störa inlärandet av amning var vi inte alls sugna på det. Men vi hade redan tidigare sagt att om man måste, så ville vi försöka med att mata från en liten kopp.

Men Fanny, som arbetsnamnet är, var inte alls intresserad av att äta. Hon hade inga sådana avsikter alls. Vilket medförde att hon på 20 minuter inte gick upp något i vikt. Barnmorskan sa åt mig att jag, på stående fot, fick välja mellan mjölkersättning och sondmatning. Stressad som jag var valde jag, förstås, mjölkersättning, men sa att de fick matta från medicinmugg, vilket hon gick med på. Hon försökte ett par gånger, och Fanny klarade ju inte det, så klart, det kan man väl inte begära att man ska kunna på en gång? Barnmorskan tittade på mig och sa ”se, hon kan inte, får jag *nu* ta flaskan?” Jag sa nej. Så hon provade med en kopp till, och den här gången gick det faktiskt riktigt bra. Hon fick i sig nästan alltihopa.

Barnmorskan följde med mig tillbaka in i rummet och hade ett ”allvarligt snack” med oss, och sa att vi måste ge henne ersättningsmjölk. Vi förklarade vår ståndpunkt och sade att vi ville få en ordentlig chans att försöka med amningen först. Jag berättade om hur det går till i Sverige, att vi blir hemskickade i princip så fort man kan starta bilen, och att man sedan får komma tillbaka efter en vecka och kolla vikten, om inte föräldrarna är oroliga under veckan och själva ber om hjälp. Hon fnyste något till svar och vände på klacken.

10 minuter senare kom hon tillbaka med en barnläkare. De två ställde sig med armarna i kors över sängen där Nina låg, och berättade att ”så här är reglerna, det är bara att följa dem”. Återigen förklarade jag att det fungerar jättebra i Sverige utan tvångsmatning andra dagen i livet, och sade att vi tyckte det var onödigt. Vi hade en diskussion i en och en halv timme med dem utan att komma någon vart. Ganska påfrestande. Det slutade med att läkaren sade att hon skulle konsultera med överläkaren.

Ett par timmar senare kom överläkaren. Mycket trevlig människa. Han började med att fråga oss vad vi tyckte, inte med att berätta om reglerna. Han lyssnade, ställde frågor, konstaterade att han visste ju att vi i Sverige lyckas med amningen i större utsträckning än man gör i Finland, och att det ju förvisso är beundransvärt. Sedan berättade han om varför de hade sina regler; barnet kan bli så slött att det inte orkar amma om det inte får näring, och att det i förlängningen kan få gulsot. Han kollade också amningen och sugtekniken, och konstaterade att Fanny verkade behärska konsten, frågan var bara om hon fick tillräckligt med mjölk. Vi pratade också om det orimliga i att barnet ska gå upp i vikt under de första dagarna, då det är relativt vanligt att det tar 3-5 dagar innan mjölkproduktionen kommer igång ordentligt. Han verkade hålla med.

Så det slutade med att han tyckte att vi kunde fortsätta som vi gör, och att vi – och de – skulle hålla extra noga koll på hur Fanny mår. På kvällen gick vi till barnmorskorna och bad om råd om något, nu kommer jag inte längre ihåg om vad, men det spelar mindre roll. Det märkliga i situationen var att den äldsta barnmorskan spydigt hävde ur sig att ”ja, nu har ju överläkaren tydligen beslutat att inga regler gäller för det där barnet, så ni kan ju göra som ni vill”. Tack och god natt, liksom.

Senare på kvällen kom de in och påminde om att det var vägning på morgonen, och att vi måste nu väcka henne var tredje timme och amma, så hon verkligen går upp i vikt. Nu började helvetet. Fanny var inte alls intresserad av att äta något; vi var stressade att få henne upp i vikt, och försökte med alla medel få henne att äta. Hon skrek och grät om vartannat. I en och en halv timme försökte vi innan Fanny somnade av utmattning. En och en halv timme senare ringde klockan igen, och proceduren upprepades. Först på morgonkvisten vaknade hon av sig själv och ville äta lite.

Vägningen visade att hon gått ner några 10-tal gram till sedan gårdagen. Man kunde nästan se barnmorskans ögon lysa i triumf då hon sade att ”nu måste överläkaren ta ett beslut om hur vi ska göra!” Ett par timmar senare fick vi prata med överläkaren, som samtidigt gjorde en undersökning av Fanny. Han konstaterade att hon såg alldeles utmärkt frisk ut, och att vi kunde fortsätta precis som dagen innan. Barnmorskan nästan kokade över, men sade inget.

Sista natten blev likadan som den tidigare. Barnmorskor som pressade till att amma: ”måste väcka var tredje timme, ni vill väl få bli utskrivna?”, och ett barn som protesterade högljutt mot att inte få sova, och inte alls ville äta.

På morgonen var vikten samma som dagen innan. En ny barnmorska var på plats, en som vi inte träffat tidigare. Hon var helt underbar. Hon satte sig och lyssnade på vad vi sade, vad vi tyckte och tänkte. Sedan sade hon: ”Gud, vad ni verkar kloka, till skillnad mot våra regler vi har här.” Sedan sade hon att hon, precis som alla som jobbar där, hade ju sina regler att följa, och att det var dem man var tvungen att rekommendera när man gav råd, men att hon personligen alltid ansett att man ska ge amningen en mycket större plats än vad man gör. Hon pratade med överläkaren, som nu ansåg att viktminskningen hade avstannat, och att vi kunde åka hem! Seger!

Väl hemma gick vi över till att amma när Fanny ville. Och att låta henne sova när hon ville. Två nätter utan tillstymmelse till stress från vår sida. Eller gråt från Fannys sida. Bara harmoni och god mat när hon vill ha det.

Idag kom en sköterska från motsvarande BVC och vägde Fanny. Förvisso inte samma våg, och förmodligen inte kalibrerad på samma vis, men ändå… 120 gram mer än för två dagar sedan. För mig verkar det som att Fanny mår utmärkt. Och det gör vi också nu.

From → barn

3 kommentarer
  1. Men jisses – helt sjukt ju. Min spontana tanke är vilken tur att du har tidigare erfarenhet av småbarn och att ni hade mod att stå på er! Bra jobbat tycker jag. Det är det verkligen inte alla som gör (och väldigt få förstagångsföräldrar som törs).

    Även i Sverige får vi ju höra diverse dumheter. Jag har iofs inte direkt fått sådant på BB men väl av BVC några gånger. Fast jag har å andra sidan bara legat på bb en gång och det var med tredje barnet – med de två första åkte vi hem direkt från förlossningen så där kunde ingen komma med dumheter. 🙂

    Jättegrattis till er lilla prinsessa, hon är superfin.

  2. Helena permalink

    Ojoj, jag säger som föregående talare – tur att ni inte var totala noviser. Som om det inte är överväldigande ändå att få barn, så ska man dessutom behöva bemötas så här…

    Jätteintressant läsning, men jag är glad att det är i Sverige och inte Finland mitt barn ska födas! 🙂

  3. Men herre gud! Är finsk förlossningsvård kvar på 60-talet?!
    Skönt att ni orkade stå på er & inte svälja dumheterna. Man är ju tillräckligt orolig för sitt lilla knyte som inte äter utan att barnmorskan ska strö salt i såren!

    Själv åkte jag på en infektion i samband med mitt (oplanerade) snitt och var tvungen att ta antibiotika i ett par veckor = flaskor m ersättning, men fortsatte amma dom timmar jag kunde & det slutade med att hon helammades i 6 månader & totalt i 17 månader, så flaskan behöver inte sabba amningen även om kopp eller sked är bäst de första veckorna.

    Grattis igen till er lilla tjej! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: