Hoppa till innehåll

Pappa och hans mördare

17 januari, 2012

En söndag i december tvingade en för oss okänd man Pappa att ta bilen och köra långt ut i skogen. Där sköt han honom. Den mannen hatar jag.

Vi märkte att Pappa inte mådde bra under hösten. Men den okända mannen hade Pappa i ett järngrepp. Han lyckades få Pappa att lura oss – att få honom att gång på gång säga till oss att allt kommer ordna sig. Och vi trodde honom.

Jag har undrat många gånger om Pappa kände honom. Kände till honom. Visste han att han fanns där inne någonstans? Frågorna jag aldrig får svar på är många. Den största är ju förstås ”varför?”. Jag har en liten aning om varför. Jag vet ju vad han skrev i brevet. Men jag vet inte hur mycket av det Pappa skrev och hur mycket den andra personen skrev. Det jag däremot är övertygad om är att Pappa inte skrev allt i det där brevet. För det var så mycket som inte var Pappas ord. Och det var så mycket osagt i brevet, så mycket saker som min Pappa aldrig skulle utelämnat.

Att det fanns någon helt okänd där inne som tog livet av Pappa är den enda förklaring jag kan smälta. Den enda förklaring jag någonsin kommer att acceptera.

Pappa var alltid väldigt noggrann med att man ska vara omtänksam och aldrig oroa människor i onödan genom att inte berätta vart man tar vägen. Att försvinna och låta oss leta i fyra dagar är så lång ifrån min Pappa man kan tänka sig.

När jag frågade mina barn vad de kommer ihåg mest av Farfar sade de ”Han var så himla snäll. Och han tänkte alltid på alla andra först.”. Även det något som är helt sant. Min Pappa – deras Farfar – skulle aldrig vara så självisk att han tog sitt eget liv. Det fanns inte på kartan.

Min svåger Henrik skrev något fint om Pappa. ”En svärfar vars lugna å harmoniska personlighet alltid skapade en behaglig stämning. En människa som verkade helt oförmögen att stressa upp sig, varför hade du så bråttom just denna gång…?”. Huvudet på spiken. Pappa stressade aldrig upp sig. I alla fall visade han det inte.

Bilden nedan visar vad det sista min Pappa såg var. Hans mördare hade inte fullständig kontroll över honom. Han lät Pappa välja plats själv. Och han valde en plats vi alla tyckte om, en plats där vi som familj tillbringat mycket tid tillsammans. En plats med camping, bad, bärplockande, lek och skratt. En plats som måste betytt mycket för honom. Minnen och känslor han ville ha tillbaka och återuppleva innan han gick vidare. Anna, min syster, ställde sig på samma plats, och bad oss vara tysta. Vi stod där en lång stund, tills hon till slut vände sig om mot oss och sade: ”Tack. Jag ville känna samma sak som han kände.” Och jag förstår vad hon menar. Tystnaden. Lugnet. Naturen. Det går inte att beskriva eller få beskrivet för sig. Man måste uppleva det. Känna det.

Min son sade ”Vad synd att Farfar inte berättade för Farmor hur dåligt han mådde. Hon hade nog tagit honom till sjukhuset då. Eller ringt 112.”. Jag tycker också det är synd. Man har en skyldighet att berätta för sin familj att man mår så dåligt som han gjorde. Men han kunde inte det. Fick inte för han den där andra där inne. Han som tog livet av Pappa.

Honom hatar jag. Men min Pappa älskar jag.

Image

Annonser

From → Uncategorized

7 kommentarer
  1. Så väldigt vackert men så väldigt smärtsamt…

  2. Mina varmaste tankar till er alla. Mycket känslor i denna text som berör det innersta i mig.

    Med omtanke och värme önskar jag frid i smärtan.

    / Joakim Berndes

  3. Fint skrivet. Berörde. Tänker på er.
    /Jonas

  4. Mia ( @tantmian ) permalink

    Stark och känslomässig text. Det berörde mig djupt!

    Ta hand om er!

  5. Vimleanna permalink

    Så otroligt vacker text, men med ett tragiskt och sorgligt innehåll. Förlorade min far för ett antal år sedan, han mördades av cancern. Det är obeskrivligt att förlora sin pappa, men du har verkligen lyckats beskriva en del av känslorna! Tack för din text, konstigt nog så värmer den mig. Djupt berörd! Kram

  6. emelidrakfors permalink

    Har själv en bortgången pappa och ser på hans självmord på precis samma sätt så kan relatera väldigt mycket till texten. Det var väldigt fint skrivet. Men jag är glad att din son fick träffa sin farfar i alla fall. Det kommer mina framtida inte få göra.

    Jag är ledsen för vad du fått gå igenom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: